När ska det bli på ett annat sätt?

När ska det bli på ett annat sätt,

tänk om du kunde se det.

Se bortom de spruckna vägar

och alla förlorade stunder.

Tänk på familjen,

på de som står kvar.

De hjärtan som slår i takt,

de ögon som söker dig,

ensamma stunder av tvekan.

Kan du snälla tänka om,

ge utrymme för att se.

De färger som finns i ditt hjärta,

lika tydliga som nysnö

över dina bilder.

Skapa för glädje och gemenskap,

en sammansatt väv av känslor,

som binder människor närmare.

Lyft upp, lyft fram.

De skatter som göms under ytan,

visa mer av ditt hjärta,

som nysnö över dina bilder.

Ren och klar,

skapad för glädje och gemenskap,

en plats där vi alla vill vara.

Där varje ton av skratten

snurrar som stjärnor i natten.

Så frågar jag igen,

när ska det bli på ett annat sätt?

Tänk om vi bara stannar upp,

andas in luften av förändring,

ser på varandra med

ögon av förståelse.

Väljer att bygga istället för att riva,

att lyfta varandra upp högre,

tillsammans, hand i hand.

För det finns ett ljus

som kan skina genom mörkret

och en väg som är redo att

utforskas - om vi bara vågar se.

Om vi bara finner modet i oss,

att bjuda in varandra,

till att skapa något nytt

och låta våra hjärtan

vara samlade i en harmoni

som aldrig böjer sig för stormen.

Tänk på alla de fina stunder,

av en lättsam tystnad som föll,

när vi delade skratt.

När leken var enkel och

livet var långt.

Tänk på de ljusa ögonblicken

som inte kretsade kring en

ensam axel.

När djupet i dig visste

sanningen om det du gjort

och du bar ansvaret,

tungt men sant.

Varför glider vi ifrån den rena linjen?

Den där vägen av delad värme.

Inte varje ögonblick

handlade om dig i mitt hjärta,

det var vårt ansvar,

att stå tillsammans.

Som träd i vinden,

rotnade i sympati,

även när stormar kom.

Varför kan vi inte alltid ha det så,

den stilla insikten av

ömsesidig kärlek.

Hand i hand, med solen

som värmer själen,

väcker och väver

känslor i allt vi gjorde.

Var tog du vägen,

när minnena är tysta

och saknaden sträcker sig

genom de dagar vi delade?

Det finns en tomhet i att

förstå att vi varit nära,

och nu är vi skilda.

Kärleken finns kvar som en skugga,

i stunder av kvarvarande ljus.

Där vi kanske en gång

vandrade tillsammans,

när allt kändes möjligt

och livet var en öppen väg.