Perioder av saknad,

blytunga moln som förmörkar sinnet,

högar av ouppnådda mål,

en ångest av otillräcklighet.

Men i det varma hjärtat,

en glöd som vägrar slockna,

en själ som väntar på att blomma ut,

sträcka sig mot ljuset.

I hennes leende ögon reflekteras tidens tand,

minnen av äventyr bortom skogarna på Björnhöjda,

där stigen slingrar sig genom mossbelupna stenar,

och träden viskar hemligheter till vinden.

Hennes skratt är en melodi,

en ekande k-ör av glädje,

som dansar likt solens strålar

genom löv verket, en gyllene filur av liv.

Vid sin sida,

hennes Maja ännu finns kvar,

men i en annan skepnad,

från andra sidan av natthimlen,

där stjärnorna vårdar drömmar,

och minnen vävs samman av ljus.

Hennes närvaro är en skugga,

som hänger kvar som en vit fläkt,

i de svala stunderna i skogen,

där hjärtat finner vila.

Kärleken till skogen ger henne frid i själen,

ett fristad av dofter av tall och spår av regndroppar,

som kromatiska färger i ett oändligt landskap.

En lycka som övervinner allt,

även perioder av saknad,

tunga som bli, som krossade löv,

under fotstegen, en påminnelse om det förgångna.

Saker har fått vänta,

svalnat i väntan på stunder,

som aldrig blev av.

Livet har fått vänta,

en stum längtan som byggts på hög,

en hög av drömmar som lades bort,

eller ord som aldrig blev sagda,

för med dem kom en ångest.

En oro av att inte räcka till,

att inte vara nog i hennes ögon,

som är fällande domar och frustration.

I hennes varma hjärta

väntar själen på att blomma ut,

som en knopp i det tidiga morgonljuset,

där varma vindar bär doften av liv,

och i allt som växer finns hopp.

En dröm där du är här,

genom fjärran skogar,

där minnena av er dansar,

som spöken av glädje,

där tidens tand har förlorat sin klo.

Så håll mig i din blick,

för i ditt skratt finner jag tröst,

i din röst följer vinden mig framåt,

och i skogens famn,

är vi tillsammans,

i en evighet av kärlek,

där vi en gång vandrade.

Och när dagen bleknar,

och natten tar sitt grepp,

vet jag att vi går tillbaka,

till Björnhöjdas helande skog.

Där allt vi en gång var

fortfarande lever,

i hennes leende ögon,

som reflekterar tidens tand.

Där vindarna viskar,

där minnen och framtid möts,

och där skogens stämma ger tröst.

En dröm,

en längtan så djup,

när du är här,

vid hennes sida,

för alltid.