Ett eko i det tysta rummet
där julens ljus borde dansa
varmare.

Är du en av dem
som ser genom fönstret
på lyktorna på gatan
och känner kylan
i ditt bröst?

Kanske finns det röster
runt bordet
en klang av skratt
som inte når dig
där du sitter
i din egen sfär
av tunga tankar.

Ensam med ekot
av det som inte sägs
det som inte delas.
Utanförskapets kalla vind
blåser genom själen
när alla andra verkar veta
vart de hör hemma.

Känslan av att inget finns kvar
en tom duk
efter att färgen torkat bort
ett slut på berättelsen
innan sista sidan.

Jag ser dig.

Jag står här också
i skuggan av granen
en annan ensam själ
som vandrat vägen
till denna acceptansens strand.
Inte lycklig, men stilla.

Jag finns här.

En medmänniska
vars öron är öppna
utan krav
bara ett utrymme
för det som tynger.

Om orden känns för stora
för att bäras ensam
om tystnaden skriker
hör av dig.

Eller om tankarna
kan formas till toner
en enkel melodi
som ingen annan behöver
förstå en gemensam skapelse
i den delade stillheten.

Tveka inte.
Den linjen är inte bruten.

Ta hand om den lilla gnistan
som fortfarande pyr
i det kalla.

Håll den vid liv.
Jag väntar här.