Alva och hennes far,

två själar i en dans,

liksom bär på en gren,

samma färger, samma ljus,

en skugga och en stråle,

de rör sig genom livets rum,

utstrålar en värme,

som alltid finns där,

en vänskap, en förståelse,

i deras ögon ser man stjärnor.

Hennes hår,

blont som en älvas skratt,

fångar solen i glittrande trådar,

han skrattar och säger,

”du ser ut som en dröm,

en fe av ljus,

som ger mig liv. ”

Medan hans skägg har blivit grått,

bär han en ungdom i sitt hjärta,

barnets lek sprakar i hans sinne,

även när dagen är lång,

och natten oändlig i sin tystnad.

Sida vid sida,

de går genom dagarna,

en ensamstående far,

med livets utmaningar,

de bär sin historia som ett äventyr,

varje steg är ett ord,

varje skratt en melodi.

Hon är solstrålen i hans liv,

hon gör varje gryning värd att möta.

Även när mörka moln sveper in,

och orolighet biter sig fast,

håller han hennes hand,

som en trygg hamn i stormen,

och hon svarar med glädje,

med en tendens till att lite,

för älvor kan alltid dansa,

även i regn.

Kvällarna är fyllda av berättelser,

av drömmar och saker de vill bli,

hon frågar om stjärnorna,

och han berättar om galaxerna,

deras tankar snurrar som planeter,

i en oändlig rymd av fantasi.

Sista ljuset sänker sig,

men deras band förblir skinande.

Det finns dagar av tvekan,

stunder av motgångar,

men tillsammans vet de,

att de är starkare i motvind,

och i tystnad finns mycket,

ord som inte behöver sägas,

de läser varandras själar,

det är där förståelsen frodas.

Alva, med sin livsglädje,

och han, den gråhårige hjälten,

står tillsammans, ett par,

i världens snurrande dans,

och han vet,

att tack vare sin Alva,

blir varje andetag meningsfullt,

livet är en saga,

en symfoni av färger,

och i deras hjärtan,

finns alltid en plats för drömmen.