Åren glider,

som sand genom

en sluten hand,

och jag står här nu,

med blicken vänd mot

ett landskap av minnen.

Barndomen.

Ett vidsträckt fält

där varje grässtrå var ett berg,

och världen, en stor,

klumpig boll jag inte

riktigt förstod hur

jag skulle hålla.

Då visste jag inte.

Det var inte ett val, bara ett tillstånd.

Ingen oändlig ström av information

som sköljde över skärmar.

Ingen press att inneha all världens

kunskap i fickan.

Åren går, tiden flyter bort,

en ström av minnen,

bärande på doften av gräs.

När jag som barn,

sprang fram mellan skuggorna

av gamla äppelträd.

Där världen var en labyrint,

större än jag någonsin kunde förstå.

Det lilla huset,

med sin bruna träpanel,

och köket som doftade

av nybakat bröd.

Placet för våra äventyr,

där fantasi fick vingar,

och stunder av tystnad

blev till högljudda skratt.

Livet på landet,

där allt var på avstånd,

som en tavla av fjärran berg,

kändes samtidigt tryggt och skrämmande.

Balansen mellan det kända

och det okända,

där varje skugga bar

på ett mysterium

och natten föll som

ett mjukt täcke.

För i den barnsliga ångesten,

fanns en ledighet att vara blind,

inte veta allt,

inte ha hela världen i sin hand,

utan att behöva välja

vad som var viktigt och

vad som inte var det.

Vi fångade dagarna i burkar,

som fjärilar,

och lyssnade på vinden

som viskade hemligheter.

Det var ett liv utan krav,

där stjärnorna fortfarande var nära,

och drömmar hängde som

mjuka moln.

Åren har passerat,

och mitt hjärta slår i

takt med minnen,

men saknar jag,

det naiva i barndomen.

De oskuldsfulla dagarna av det glittrande åttitalet,

där en promenad till sjön

kunde vara dagens största äventyr.

Så när jag tänker tillbaka,

kan jag se mig själv,

sittande på gräset,

med nyfikenhetens glada ögon.

En trygghet som svepte över mig,

som en vänlig hand,

som fick mig att förstå

att jag alltid var hemma,

och alltid skulle vara.