Utan era röster som vägledde,

de goda råd som lade grunden

för mening i varje dag.

Kommer ni ihåg alla de där spratten,

de där snabba ögonblicken

av vansinne -

som blev till det vackraste minnet,

som gav oss alla den där

bubblande glädjen.

Jag kommer att sakna er,

verkligen sakna er,

alla de stunder vi delade.

De där tysta insikterna

som drog oss närmare,

band oss samman.

Saknad av det som varit,

den platsen i mitt hjärta ni fyllde.

Guldgula sommarängar

etsar sig fast.

Hand i hand, i solens strålar,

landskap av minnen

som inte bleknar bort.

Bara er, den tryggheten ni gav.

En känsla jag inte klara mig utan,

den värmen som soluppgången.

En sällsam samling själar

som vävt sig in i mitt eget väsen.

Hur kommer jag klara mig nu

när ekot av era röster tystnar

i de rum vi delat?

De goda råd ni gav,

de var inte bara ord.

De var likt kompassnålar

i livets dimmiga hav,

gav mening där det saknats riktning.

Kommer ni ihåg

alla mina spratt,

de där ögonblicken av ren,

ofiltrerad lekfullhet?

Minnet av dem

är ett ljus som

fortfarande brinner.

De goda minnena

skapade en väv av glädje

så tät och stark,

att jag nästan tror den

kan hålla mig uppe nu.

Jag kommer sakna er alla,

det är en tomhet i luften redan.

Sakna stunderna som bara hände,

de där tysta insikterna som knöt oss samman utan behov av förklaring.

Hjärtligt tacksam,

för varje tick av klockan

vi fick tillsammans.

Tiden är nu dyrbarare

än någonsin.

Med er kunde jag andas.

Vara exakt den jag är,

utan att behöva klistra på

någon slags mask,

för att passa in i en form

som inte var min egen.

Jag har vandrat många vägar

mött många ansikten.

Men aldrig har jag mött medmänniskor

som brytt sig så djupt,

så genuint som ni har gjort.

Det är som guldgula

sommarängar i mitt inre

landskap nu.

Där minnena ligger kvar,

fast etsade

i själens bark.

En stilla tacksamhet

som värmer

i avskedets skärva.